Alla växter kräver ljus, och om de inte får det i de mängder som de behöver förvränger detta deras tillväxt i en process som kallas etiolation. I huvudsak avleder etiolerade växter all sin energi till att växa sig längre i ett desperat försök att nå en position där de kan möta sina ljusbehov. Många andra tillväxtfaktorer skadas av detta, och så ljusberövade växter kan bli svaga och förvrängda tills de nästan är oigenkännliga. Otillräckligt ljus namnsymptom är vanligast hos krukväxter, men utomhusexemplar kan också påverkas.

Även om symtomen kommer att variera i olika växter, är de allmänna symtomen på otillräckligt ljus lätta att upptäcka.

Växter behöver solljus i varierande mängd för fotosyntes -- en process som producerar energi för tillväxt och frukt- och blomproduktion. Otillräckligt ljus får en växt att avleda all energi till uppåtgående (apikal) tillväxt för att hitta bättre ljus. Växthormoner som kallas auxiner transporteras från den aktivt växande spetsen av växten nedåt för att undertrycka lateral tillväxt. Ett fall i cellulärt pH utlöser expansiner, icke-enzymatiska cellväggsproteiner, för att lossa cellväggarna och låta dem förlängas. Denna förlängning resulterar i onormal förlängning av stjälkar, särskilt internoder, eller växt-"längdighet" som observeras i etolierade växter.

Oavsett vilken typ av växt eller var den odlas kommer den någon gång att börja få ett åldrad gul och torr . Detta är en naturlig, oundviklig process som händer när växten har genomfört alla steg i sitt liv. Ettåriga växter går igenom denna process i slutet av en enda växtsäsong. Fleråriga växter lever i flera år, om inte tiotals eller hundratals år, men kommer ändå i slutändan att uppvisa dessa symtom.

När växter har gått igenom sina naturliga utvecklingsstadier och närmar sig slutet av sin livscykel, börjar de visa tecken på nedgång. Bladen börjar gulna och sjunka och med tiden blir de pappersbruna och torra. När den är helt torr börjar löven falla från plantan tills hela plantan har torkat ut.

I slutet av sin livstid ökar genetisk kodning inom växten produktionen av eten, ett fytohormon som kontrollerar åldrande eller naturligt åldrande och död. Celldelningen upphör och växten börjar katabolisera resurser för att användas i andra delar av växten. När detta händer börjar vävnaderna gulna och torka tills hela växten är uttorkad och försvinner.

Missfärgade fläckar på växternas lövverk är ett av de vanligaste sjukdomsproblemen som människor observerar. Dessa fläckar orsakas av svamp- och bakteriesjukdomar, med de flesta infektioner relaterade till en svamppatogen. Brunfläckig fläck kan förekomma på alla krukväxter, blommande prydnadsväxter, grönsaksväxter och löv på träd, buskar och buskar. Inga växter är resistenta mot det, och problemet är värre i varma, våta miljöer. Det kan uppstå när som helst i livsstadiet så länge det finns löv. Små brunaktiga fläckar visas på bladverket och förstoras när sjukdomen fortskrider. I svåra fall försvagas växten eller trädet när lesionerna avbryter fotosyntesen eller orsakar bladavbildning.

I de flesta fall påverkar det brunfläckig fläck bara en liten andel av hela växten, som förekommer på en liten del av bladen. En liten infektion sätter bara mindre stress på växten. Men om den lämnas obehandlad och sjukdomen fortskrider under flera säsonger, kommer den att allvarligt påverka hälsan och produktiviteten hos det infekterade provet.

Allvarliga symtom

Brunfläckig fläck , eller bladfläck, är en vanlig beskrivande term som ges till flera sjukdomar som påverkar bladen på växter och träd. Cirka 85 % av sjukdomarna som uppvisar bladfläckar beror på svamp eller svampliknande organismer. Ibland orsakas brunfläckig fläck av en bakteriell infektion eller insektsaktivitet med liknande symtom. När förhållandena är varma och bladytorna är blöta landar svampsporer som transporteras med vind eller regn på ytan och klänger sig fast vid den. De spricker inte cellväggarna utan växer i utrymmet mellan växtplasmamembranet och växtcellväggen. När sporerna förökar sig frigör de gifter och enzymer som orsakar nekrotiska fläckar (dvs död vävnad) på bladen, vilket gör att svamparna kan konsumera de produkter som frigörs när cellerna bryts ned.

Mjukrötning är en vanlig sjukdom som främst drabbar frukt och grönsaker. Det kan uppstå medan växter växer men är vanligare när produkterna har skördats. De mest mottagliga växterna är köttiga grönsaker som tomater, sallad, sötpotatis, paprika, bananer, auberginer, squash, gurka, avokado och potatis. Många suckulenter är också mottagliga för mjukröta. Detta är särskilt fallet när växten har fått en viss skada, eftersom bakterier kommer in i suckulenten genom det öppna såret.

Inledningsvis upptäcks sjukdomen i form av mjuka, våta, kräm-till-tan nekrotiska fläckar. Dessa kan förekomma på frukt och grönsaker, inklusive knölar, eller saftiga blad och stjälkar. Fläckarna är omgivna av en mörkbrun till svart ring. När sjukdomen fortskrider infekteras växtdelen med en mjuk och slemmig röta som luktar illa. En mörk missfärgning kan ses internt. Potatis, sötpotatis och andra knölar kommer att ha bevis på denna röta under huden. Frukter som avokado uppvisar en mörk metallisk glans på utsidan och fruktköttet är grått till svart. Köttet har också en rutten lukt. Suckulenter med mjuk röta kommer att ha vattniga sårskorpor på stjälkarna eller bladen. När sjukdomen fortskrider blir fläckarna bruna till svarta och de kan ha en illaluktande flytning. För suckulenter med kortare stjälkar kan det vara svårare att märka de tidigaste symtomen, och mjukrötning kanske inte märks förrän plantan redan har börjat ruttna från mitten.

Mjukrötning orsakas av bakterien Erwinia cartovorum . Denna bakterie utsöndrar enzymer som bryter ner växtens cellväggsstruktur. Detta förstör växtvävnaden och gör att växten eller dess frukt ruttnar. Bakterierna lever i skördeskräp såväl som i mark och vatten, inklusive havet. Det infekterar växter genom öppna sår, inklusive de som orsakas av övervattning i suckulenter. Det sprids normalt av vattenstänk, insekter och vind. Infektion är värre i varmt och fuktigt väder.

Bladbaggar är insekter som livnär sig på växternas blad. De kan orsaka stora skador på både ätbara och icke-ätbara växter. Se upp för dessa trädgårdsskadegörare och använd kontrollåtgärder för att bli av med dem så snart problemet upptäcks.

Bladbaggar är små flyglösa insekter som vanligtvis är runt 0,25 tum långa. De har en hård kropp som är oval och täckt av korta hårstrån, en lång nos på huvudet som är vänd nedåt och 3 par ben med krokade klor. När vivelhonan har parats lägger den cirka 20 ägg på en gång, antingen i lövströ på marken eller ibland på jorden. Vivlar producerar i allmänhet bara en omgång ägg per år men kan producera 2 om förhållandena är idealiska. Det tar cirka 6 till 15 dagar att kläcka äggen. När larven kommer fram gräver den ner sig i jorden. Dessa larver har tuggande mundelar och inga ben. De livnär sig på växternas rötter. När detta händer kan du se tecken på vissnande av bladen, stjälkarna och blommorna eftersom växten inte kan leverera tillräckligt med vatten från rötterna till de ovanjordiska växande delarna. Så småningom utvecklas larven till en mjuk vit puppa. Puppningsperioden tar normalt cirka 1 till 3 veckor. Efter detta kommer den vuxna bladviveln att dyka upp och krypa upp för växten för att livnära sig på löven. Vuxna bladbaggar livnär sig på unga blad, stjälkar, blommor och knoppar av nästan vilken växt som helst. Detta inkluderar många sorter av frukt och grönsaker samt prydnadsväxter. Detta skapar oregelbundna runda hål i bladen. Dessa hål börjar normalt vid bladets kanter. Hål kan också göras i blommor, lesioner kan orsakas på fruktskalet och ibland tuggas hela stjälkar av. Dessa insekter föredrar en fuktig miljö med varma temperaturer. De är mestadels aktiva under natten och kommer att gömma sig i lövskräp, kompost och annat skräp under dagen.

Bladbaggar är relativt lätta att kontrollera när deras närvaro upptäcks. Så här gör du: