Blommor som vissnar uppstår när blommor blir svaga, hängande, vissnade eller bleknade tills de inte kan återupplivas. Under vissnandet börjar de skrynkla sig och krympa tills blomman blir helt torr eller död. Alla blommor, oavsett växttyp eller klimat de odlas i, är mottagliga för att vissna. Det är ett världsomspännande problem för krukväxter, örter, blommande prydnadsväxter, träd, buskar, trädgårdsgrönsaker och matgrödor. Till skillnad från vissning -- som vissnande ofta förväxlas med -- kan vissnande orsakas av olika saker och beror ofta på mer än brist på vatten. Vissning kan vara dödlig i svåra fall.

Blommor som vissnar går från mycket milda fall till svåra händelser som dödar blomman. Svårighetsgraden av symtomen är relaterad till orsaken och hur länge tillståndet tillåts fortskrida innan åtgärder vidtas.

De främsta orsakerna till det blommor som vissnar inkluderar naturlig åldersutveckling, brist på vatten, näringsbrister och bakteriella eller svampsjukdomar. Det är viktigt att fastställa den bakomliggande orsaken när blommor som vissnar uppmärksammas. Detta kommer att vägleda det bästa tillvägagångssättet, om behandling är möjlig. Kontrollera jorden för fukt och undersök sedan noga hela växten för tecken på näringsbrist. Om ingen av dessa verkar vara orsaken, klipp upp stjälken under en blomma. Om ett tvärsnitt avslöjar bruna eller rostfärgade fläckar är det säkert att anta att detta är en bakteriell eller svampinfektion. Om blomman närmar sig slutet av sin normala livslängd, ökar genetisk kodning i växten produktionen av eten, ett fytohormon som kontrollerar åldrandet, eller cellernas åldrande och död. Celldelningen upphör och växten börjar bryta ner resurser i blomman för att användas i andra delar av växten. I alla andra fall inträffar ett blommor som vissnar när växten förseglar stjälken som en försvarsmekanism, vilket stoppar transporten i kärlsystemet. Detta förhindrar ytterligare vattenförlust genom blommorna men hindrar också bakterier och svampar från att flytta till friska delar av växten. När vatten- och näringstransporten upphör, börjar blomman vissna och slutligen dö.

Missfärgade fläckar på växternas lövverk är ett av de vanligaste sjukdomsproblemen som människor observerar. Dessa fläckar orsakas av svamp- och bakteriesjukdomar, med de flesta infektioner relaterade till en svamppatogen. Brunfläckig fläck kan förekomma på alla krukväxter, blommande prydnadsväxter, grönsaksväxter och löv på träd, buskar och buskar. Inga växter är resistenta mot det, och problemet är värre i varma, våta miljöer. Det kan uppstå när som helst i livsstadiet så länge det finns löv. Små brunaktiga fläckar visas på bladverket och förstoras när sjukdomen fortskrider. I svåra fall försvagas växten eller trädet när lesionerna avbryter fotosyntesen eller orsakar bladavbildning.

I de flesta fall påverkar det brunfläckig fläck bara en liten andel av hela växten, som förekommer på en liten del av bladen. En liten infektion sätter bara mindre stress på växten. Men om den lämnas obehandlad och sjukdomen fortskrider under flera säsonger, kommer den att allvarligt påverka hälsan och produktiviteten hos det infekterade provet.

Allvarliga symtom

Brunfläckig fläck , eller bladfläck, är en vanlig beskrivande term som ges till flera sjukdomar som påverkar bladen på växter och träd. Cirka 85 % av sjukdomarna som uppvisar bladfläckar beror på svamp eller svampliknande organismer. Ibland orsakas brunfläckig fläck av en bakteriell infektion eller insektsaktivitet med liknande symtom. När förhållandena är varma och bladytorna är blöta landar svampsporer som transporteras med vind eller regn på ytan och klänger sig fast vid den. De spricker inte cellväggarna utan växer i utrymmet mellan växtplasmamembranet och växtcellväggen. När sporerna förökar sig frigör de gifter och enzymer som orsakar nekrotiska fläckar (dvs död vävnad) på bladen, vilket gör att svamparna kan konsumera de produkter som frigörs när cellerna bryts ned.

Gula fläcken är ett vanligt tillstånd som påverkar alla typer av växter - blommande prydnadsväxter, träd, buskar, örter och grönsaksväxter - över hela världen. Gula fläckar kan uppstå på grund av dussintals potentiella orsaker och förekomma under olika miljö- och klimatförhållanden, men lyckligtvis är de flesta lätta att åtgärda. De vanligaste orsakerna till gula fläcken inkluderar sjukdomar, näringsbrist, vattenproblem och skadedjur. I de flesta fall kan gula fläcken behandlas utan permanent skada på växten. Men i vissa fall av svampsjukdomar kan ingenting göras för att behandla sjukdomen efter infektion, och växten kommer i slutändan att förgås av sjukdomen. På grund av detta är den mest kritiska aspekten av att ta itu med gula fläcken på växter att korrekt fastställa orsaken.

Symtom uppträder på olika delar av växten, beroende på orsaken. Mindre fläckar tenderar att tyda på yngre infektioner eller nyligen utvecklade problem.

De allra flesta gula fläcken namnsjukdomar orsakas av svamppatogener. Det finns dock vissa situationer där bakterier, miljöförhållanden eller andra problem kan skyllas på. Sjukdomar är vanligtvis värdspecifika, så de kan bara påverka växter inom samma familj. Som sagt, nästan varje enskild växtart är sårbar för minst en sjukdom som orsakar gula fläcken . De vanligaste problemen är bladsköld, bladseptoria, mjöldagg och dunmögel, för att nämna några. Alla växter behöver specifika näringsämnen från jorden för att överleva. När dessa näringsämnen blir utarmade eller otillgängliga för växtupptag på grund av särskilda förhållanden, uppstår brister och gula fläcken ses.

Gula fläcken kan också förekomma på grund av felaktig vattning, främst undervattning, eller angrepp av savsugande skadedjur som bladlöss.

Oavsett vilken typ av växt eller var den odlas kommer den någon gång att börja få ett åldrad gul och torr . Detta är en naturlig, oundviklig process som händer när växten har genomfört alla steg i sitt liv. Ettåriga växter går igenom denna process i slutet av en enda växtsäsong. Fleråriga växter lever i flera år, om inte tiotals eller hundratals år, men kommer ändå i slutändan att uppvisa dessa symtom.

När växter har gått igenom sina naturliga utvecklingsstadier och närmar sig slutet av sin livscykel, börjar de visa tecken på nedgång. Bladen börjar gulna och sjunka och med tiden blir de pappersbruna och torra. När den är helt torr börjar löven falla från plantan tills hela plantan har torkat ut.

I slutet av sin livstid ökar genetisk kodning inom växten produktionen av eten, ett fytohormon som kontrollerar åldrande eller naturligt åldrande och död. Celldelningen upphör och växten börjar katabolisera resurser för att användas i andra delar av växten. När detta händer börjar vävnaderna gulna och torka tills hela växten är uttorkad och försvinner.

Din växt har utvecklat små gulaktiga fläckar utspridda över bladen som ser ut som mögel eller mögel. Om dessa märken inte torkar bort, orsakas de sannolikt av saftsugande insekter som bladlöss, squashbuggar, skalbaggar, lövhoppar, vita flugor, kvalster, mjölkfiskar och mer.

Var och en av dessa skadedjur använder munstycken för att genomborra bladvävnader och suga saften. använder munstycken för att genomborra bladvävnader och suga saften. Tecken på skador är svåra att upptäcka först, men en stor angrepp kan snabbt äventyra hela växten. Det är troligt att du ser saftsugande insekter under de hetaste månaderna eftersom växter gör det lättare när de redan försvagas av värme eller torka.

Även om det är osannolikt att saftsugande insekter dödar din växt på egen hand, kan de försvaga den kraftigt och göra den mer mottaglig för sjukdomar. De kan också sprida virus från en växt till en annan när de matar.

Sapsugande insekter kan vara svårt att upptäcka, eftersom de ofta är små och fäster på undersidan av växtblad. Om du ser tecken på en angrepp, följ dessa steg för att utrota den.

Friska växter är mindre benägna att drabbas av sap-sucker attacker. Håll dem förstärkta med gödselmedel och rätt mängd vatten och solljus. Växter som får överskott av kväve är också mer mottagliga för attacker, så övergödslar inte. Du bör också ta bort ogräs och höga gräs som omger dina utomhusväxter för att inte skapa livsmiljö för skadedjur.