Brist på näringsämnen kan ses på många olika sätt på växter. I grund och botten kommer bristen på näringsämnen att hämma växttillväxt, producera svaga stjälkar och löv och lämna växter öppna för infektion från skadedjur och sjukdomar. Växter använder näringsämnena från jorden för att hjälpa dem med fotosyntesen. Detta ger i sin tur en sund växttillväxt. Växter som saknar tillräckliga mängder näringsämnen kommer att se matta och ohälsosamma ut. Så småningom, om detta inte åtgärdas, kommer det att leda till att växterna dör. De viktigaste näringsämnena som växter behöver är kväve, fosfor, kalium, kalcium, magnesium och svavel. Dessutom kräver växter små mängder mikronäringsämnen som järn, bor, mangan, zink, koppar och molybden.

Ett vanligt tecken på att växter upplever brist på näringsämnen är gulfärgning av löv. Detta kan vara en övergripande gulning eller blad som är gula men fortfarande har gröna ådror. Dessa blad kommer så småningom att bryna av och dö. Ett annat tecken är förlust av växtkraft. Plantorna kanske inte växer så bra som de borde eller så kan deras tillväxt hämmas. Nedan följer några vanliga symtom som uppstår när växter saknar näringsämnen. Kväve (N ): Inre, äldre blad gula först. Om bristen är allvarlig, fortskrider gulningen utåt till nyare tillväxt. Kalium (K ): Bladkanterna kan bli bruna och skrynkliga, med ett gulnande lager som bildas precis innanför kanten. Äldre löv tenderar att påverkas först. Fosfor (P ): Brist på kraftig tillväxt. Växter kommer att verka hämmade. Zink (Zn ): Gulning tenderar att inträffa först vid basen av bladet. Koppar (Cu ): Nyare blad börjar gulna först, med äldre blad gulnar endast om bristen blir allvarlig. Bor (B ): Nyare blad påverkas först. Bladverket kan också bli särskilt skört i fall av borbrist.

Det finns flera faktorer som kan leda till brist på näringsämnen , en situation där växter inte får de näringsämnen som de behöver. Det kan bero på att de planteras i näringsbristjordar, eller att jordens pH är för högt eller lågt. Felaktigt pH i jorden kan låsa vissa näringsämnen, vilket gör dem otillgängliga för växter. Brist på markfuktighet kan också vara ett problem, eftersom växter behöver vatten för att kunna ta upp näringen från jorden.

Gula fläcken är ett vanligt tillstånd som påverkar alla typer av växter - blommande prydnadsväxter, träd, buskar, örter och grönsaksväxter - över hela världen. Gula fläckar kan uppstå på grund av dussintals potentiella orsaker och förekomma under olika miljö- och klimatförhållanden, men lyckligtvis är de flesta lätta att åtgärda. De vanligaste orsakerna till gula fläcken inkluderar sjukdomar, näringsbrist, vattenproblem och skadedjur. I de flesta fall kan gula fläcken behandlas utan permanent skada på växten. Men i vissa fall av svampsjukdomar kan ingenting göras för att behandla sjukdomen efter infektion, och växten kommer i slutändan att förgås av sjukdomen. På grund av detta är den mest kritiska aspekten av att ta itu med gula fläcken på växter att korrekt fastställa orsaken.

Symtom uppträder på olika delar av växten, beroende på orsaken. Mindre fläckar tenderar att tyda på yngre infektioner eller nyligen utvecklade problem.

De allra flesta gula fläcken namnsjukdomar orsakas av svamppatogener. Det finns dock vissa situationer där bakterier, miljöförhållanden eller andra problem kan skyllas på. Sjukdomar är vanligtvis värdspecifika, så de kan bara påverka växter inom samma familj. Som sagt, nästan varje enskild växtart är sårbar för minst en sjukdom som orsakar gula fläcken . De vanligaste problemen är bladsköld, bladseptoria, mjöldagg och dunmögel, för att nämna några. Alla växter behöver specifika näringsämnen från jorden för att överleva. När dessa näringsämnen blir utarmade eller otillgängliga för växtupptag på grund av särskilda förhållanden, uppstår brister och gula fläcken ses.

Gula fläcken kan också förekomma på grund av felaktig vattning, främst undervattning, eller angrepp av savsugande skadedjur som bladlöss.

Bladbaggar är insekter som livnär sig på växternas blad. De kan orsaka stora skador på både ätbara och icke-ätbara växter. Se upp för dessa trädgårdsskadegörare och använd kontrollåtgärder för att bli av med dem så snart problemet upptäcks.

Bladbaggar är små flyglösa insekter som vanligtvis är runt 0,25 tum långa. De har en hård kropp som är oval och täckt av korta hårstrån, en lång nos på huvudet som är vänd nedåt och 3 par ben med krokade klor. När vivelhonan har parats lägger den cirka 20 ägg på en gång, antingen i lövströ på marken eller ibland på jorden. Vivlar producerar i allmänhet bara en omgång ägg per år men kan producera 2 om förhållandena är idealiska. Det tar cirka 6 till 15 dagar att kläcka äggen. När larven kommer fram gräver den ner sig i jorden. Dessa larver har tuggande mundelar och inga ben. De livnär sig på växternas rötter. När detta händer kan du se tecken på vissnande av bladen, stjälkarna och blommorna eftersom växten inte kan leverera tillräckligt med vatten från rötterna till de ovanjordiska växande delarna. Så småningom utvecklas larven till en mjuk vit puppa. Puppningsperioden tar normalt cirka 1 till 3 veckor. Efter detta kommer den vuxna bladviveln att dyka upp och krypa upp för växten för att livnära sig på löven. Vuxna bladbaggar livnär sig på unga blad, stjälkar, blommor och knoppar av nästan vilken växt som helst. Detta inkluderar många sorter av frukt och grönsaker samt prydnadsväxter. Detta skapar oregelbundna runda hål i bladen. Dessa hål börjar normalt vid bladets kanter. Hål kan också göras i blommor, lesioner kan orsakas på fruktskalet och ibland tuggas hela stjälkar av. Dessa insekter föredrar en fuktig miljö med varma temperaturer. De är mestadels aktiva under natten och kommer att gömma sig i lövskräp, kompost och annat skräp under dagen.

Bladbaggar är relativt lätta att kontrollera när deras närvaro upptäcks. Så här gör du:

Anthracnose är en grupp svampsjukdomar som påverkar lövverk, kvistar och stjälkar. Det kan påverka en mängd olika växter inklusive träd, buskar, grönsaker, gräs och blommor och är mest sannolikt att förekomma under svala, våta förhållanden. Det uppstår ofta på våren när regn stänker på övervintrade svampar. Vissa sorter av växter är uppfödda för att vara resistenta mot anthracnose . Om växter inte är resistenta kan de bli infekterade år efter år. Växter kan också återhämta sig från infektion bara för att återinfekteras senare samma år. I de flesta fall orsakar anthracnose endast mindre skada. Unga plantor är dock känsliga för stora skador. I de värsta scenarierna kan denna sjukdom orsaka stor avlövning.

Växtblad kommer att visa gråa eller bruna fläckar som kan vara omgivna av svarta kanter. Fläckar kan bara vara en liten fläck eller många fläckar som täcker ett helt blad. Om dessa symtom fortskrider kan bladen falla i förtid. Anthracnose kan också orsaka små skador på kvistar och stjälkar. Dessa visas ofta som bruna, grå eller orange blåsor. Om de lämnas obehandlade kan kvistar falla.

Anthracnose orsakas av en av flera möjliga svampar. Dessa patogener övervintrar på växtrester. När vatten träffar dessa svampar på våren frigörs sporer och landar på växtvävnaden. När sporerna gror på blad- eller kvistvävnad orsakar de anthracnose namnsymtom. Dessa svampar behöver fuktiga förhållanden för att leva. Därför kommer de inte att vara ett problem i torra förhållanden.