Brandmyror är en grupp myror som är kända för sitt aggressiva beteende och sina smärtsamma stick. Vissa brandmyror är inhemska och andra är invasiva från andra länder. När de väl når växter klättrar de på dem och tuggar på löv och blomknoppar. Brandmyror dödar och äter också nyttiga insekter som larver, nyckelpigor, mantis och inhemska myror. De kan vara ett problem när som helst temperaturer över fryspunkten, men nya angrepp uppstår mest sannolikt när de förs in via förorenat material som krukjord eller kompost, eller när insekticider har skadat populationer av nyttiga insekter som annars skulle kontrollera populationer med brandmyror . De kan vara svåra att kontrollera, särskilt när populationerna blir stora. Växtskador är vanligtvis små, men brandmyror kan förstöra plantor.

Symtom nummer ett på brandmyror är att se myrorna själva som är röda eller svarta till färgen. Myrhögar i marken är också tecken. Eldmyrhögar överstiger sällan 18 tum i diameter. Om en eldmyrhög störs kommer många snabbrörliga, aggressiva myror att dyka upp. Dessa myror kommer att bita och sedan sticka smärtsamt. Även om inga myror är synliga kan deras skada vara uppenbar. Tuggade blad- och blomkanter kan tyda på brandmyror . Fullt uppätna plantor är ett annat tecken.

Varning : brandmyror är giftiga och orsakar smärtsamma bett som kan vara dödliga vid en sällsynt men betydande allergi. Brandmyror kan vara ett smärtsamt skadedjur för dig och dina växter. Att hålla dem under kontroll kommer att säkerställa bekväm trädgårdsarbete för alla. För mindre allvarliga fall:

För allvarliga fall:

Frukt som vissnar är vanligt på många trädfrukter, inklusive äpplen, päron, persikor, körsbär och plommon, samt fruktbärande buskar. Det orsakas av en svamppatogen och kommer att resultera i skrynklig och uttorkad frukt.

Här är de vanligaste symtomen i den ordning de sannolikt uppstår.

Visnningen orsakas av en av två svamppatogener, en som kallas Monilina laxa och den andra kallas M. fructigen . Sporerna övervintrar på infekterat växtmaterial och sprids sedan följande vår med vind, regn eller djurvektorer. Problemet börjar bli märkbart i mitten av våren, men kommer att öka i svårighetsgrad när sommaren fortskrider och svampen växer. Om den inte åtgärdas kommer sjukdomen att intensifieras och spridas till andra växter i närheten.

Gråmögel är en svampblomning som kan vara ganska skadlig för växter. Svampen är inte värdspecifik och angriper både örtartade och vedartade växter. Det är en av de mest destruktiva växtpatogenerna som påverkar många prydnadsväxter, frukter och grönsaksarter över hela världen. Svampsporerna överlever på döda växtvävnader, och de dammiga, grå sporerna sprids via luftströmmar eller stänkande vattendroppar för att lätt infektera ömtåliga vävnader som blommor och frukter. Infektionsfrekvensen är högst i våta eller mycket fuktiga förhållanden. På grund av detta är gråmögel vanligt i växter uppfödda i växthus. Om sjukdomen är mild kan växterna återhämta sig när förhållandena blir varma och torra igen. I allvarliga fall blockerar den grå mögeln solljus och luft från att komma till växtvävnaderna, vilket leder till växtdöd. När de väl upptäckts kan fungicider förhindra överföring, men de behandlar inte den etablerade infektionen.

Oftast kommer växten att ha dammig grå eller mörkare brun suddig mögel som täcker löv, stjälkar, blommor eller andra växtdelar. En närmare titt på fläckarna avslöjar skadad eller ruttnande växtvävnad, som omkörs av de luddiga sporerna. Detta är ett klassiskt tecken på gråmögel , en patogen svamp som livnär sig på näringsämnena från döende växtmaterial, och som så småningom kommer att förstöra friska delar av växter när de väl är infekterade. Blomblad kan visa bruna fläckar, och infekterade knoppar kan bli svarta eller bruna. Fläckar på bladen kan bilda bruna fläckar som mörknar i mitten när de ökar i storlek. Blighting kan påverka hela löv och gå ner i stjälkarna. Denna infektion kan leda till att hela växten dör.

Gråmögel orsakas av en svampinfektion med Botrytis cinerea . Den häckar i döda löv och växtskräp och skapar sporer som kan spridas till närliggande levande växter via vind eller stänkvatten. Infektioner är mer benägna att uppstå under vissa förhållanden:

Bladhoppare är en stor kategori av savsugande insekter. Medan färgerna skiljer sig åt mellan arterna, har alla bladhoppare smala kroppar med smala huvuden. De flesta vuxna är 3-6 mm långa. De är smidiga insekter som snabbt hoppar eller hoppar bort från fara. Bladhoppare lägger sina ägg i växtvävnad, vilket resulterar i små knölar. Äggen kläcks till nymfer som ser ut som små, vinglösa versioner av de vuxna. I kalla klimat överlever bladhoppare vintrarna som ägg eller vuxna. De kan också vandra till varmare områden och migrera tillbaka när vintern är över. Det finns tusentals arter med bladhoppare . Vissa arter äter bara en växtfamilj eller ett släkte medan andra äter ett brett utbud av växter. Berörda växter inkluderar grönsaker, gräs, träd och blommor. Små växter är mer benägna att skadas vid märkbara nivåer. Bladhoppare är vanliga insekter som finns i de flesta miljöer. Även om de ofta livnär sig på växter, orsakar de sällan skador som motiverar ingripande. Många rovinsekter äter bladhoppare , vilket hjälper till att hålla deras populationer i schack. Att kontrollera bladhoppare är mycket svårt, så det är bäst att acceptera ett litet antal av dessa skadeinsekter. En stor oro när det gäller bladhoppare är deras förmåga att sprida sjukdomar mellan växter. De är vanligare i områden där bredspektruminsekticider har dödat naturliga fiender.

Det mest anmärkningsvärda tecknet på skador på lövhopparen är många små prickar på växtens blad. Skador går sällan utöver detta. I svåra fall kan bladhopparskador leda till gula eller bruna lövkanter samt döende växtspetsar. Om ett stort antal bladhoppare finns, kan hela blad missfärgas och falla. Dessa insekter lämnar också efter sig små mörka prickar av avföring, vanligtvis på undersidan av löv. Ytterligare ett tecken att leta efter är de utgjutna skinnen från utvecklande nymfer på undersidan av löv.

Bladhoppare orsakar sällan tillräckligt med skada för att motivera kontroll. Dessutom är det mycket svårt att döda de vuxna på grund av deras förmåga att hoppa och röra sig.

Bladhoppare , som ett problem, botas när deras skada är på en acceptabel nivå. Det är svårt och ofta onödigt att helt ta bort dessa insekter från trädgårdar.

Om det finns bruna eller svarta fläckar på de omogna frukterna av växter, finns det en god chans att det fruktfläckar kan vara att skylla på. Detta är en informell term som används för att beskriva flera typer av sjukdomar som alla orsakar samma symtom: oattraktiva fläckar på frukt och grönsaker. Det finns några olika skyldiga bakom fruktfläckar , inklusive bakteriefläckar, bakteriefläckar och andra relaterade sjukdomar (som tidig spöke). Här är några symtom och möjliga lösningar att överväga.

Symptomen på fruktfläckar varierar beroende på vilken typ av växt som påverkas samt av vilken specifik patogen som är skyldig. Nästan alla typer av växter kan påverkas av fruktfläckar , inklusive tomater, päron, plommon, lök, jordgubbar, selleri, persikor och mer. Här är några exempel på potentiella symtom: Liten fruktfläck Små fläckar är oftast förknippade med bakteriefläckar.

Stor fruktfläck Stora fläckar ses ofta på växter som lider av bakteriefläckar, tidig spöke och relaterade sjukdomar.

Det finns några bovar bakom det fruktfläckar . Dessa beror på patogenen såväl som typen av växt. Bakteriefläckar och bakteriefläckar är båda vanliga sjukdomar som kan påverka tomater, malda körsbär och andra växter. Bakteriefläckar orsakas av Pseudomonas syringae . Först upptäcktes i USA 1933, det är vanligast i tomater och närliggande ogräs men kan också påverka andra typer av växter och deras frukter. Det är vanligare vid låga temperaturer (mindre än 75℉ ) och hög fuktighet. Bakteriefläck orsakas av Xanthomonas campestris pv. Vesicatoria . Denna sjukdom upptäcktes först i Texas 1912 och är vanligare i varmt väder och förhållanden med hög fuktighet.