Thrips är små, flygande, saftsugande insekter som angriper de ömma delarna av växter, vilket orsakar ärrbildning och försvagning av växten och ibland, om angreppet är tillräckligt allvarligt, växtdöd. De har underdimensionerade dubbla vingar med en lugg på dem, som liknar små, missformade damselflies. Thrips har en smak för många krukväxter och grödor, vilket gör dem till en allvarlig olägenhet. De dyker upp tidigt på våren efter att den sista frosten har inträffat. Om de inte kontrolleras tidigt på våren, kommer de att bestå under större delen av säsongen. De attraheras ofta av försvagade växter, som de som drabbats av torka/undervatten eller undernäring. Överdriven användning av kvävegödsel verkar också locka dem till en växt. Thrips kan sprida olika virus mellan växter, vilket leder till allvarligare skador.

Thrips är så små att de kanske inte märks ( 1-2 mm långa), men angripna växter uppvisar flera viktiga tecken. Små bleka fläckar visas på bladen, som kan börja deformeras, visa vit eller silverfärgad missfärgning eller bli pappersliknande i konsistensen. Blomblad kan också vara skadade och kan visa färgavbrott, vilket är mörk eller blek missfärgning av kronbladsvävnaden som skadats innan knopparna hade en chans att öppna sig. Frukter kan visa skabbiga eller silverfärgade ärr. Små svarta fläckar av insekternas avföring kan vara synliga. När angreppet fortskrider rullar angripna terminaler och blir missfärgade och löv kan falla i förtid. Växtens tillväxt kan hämmas. Sekundära virala och bakteriella infektioner, som thrips kan överföra, kan bli uppenbara. De goda nyheterna? Thrips dödar eller försvagar sällan buskar och träd. Mindre växter, såsom grönsaksgrödor och örtartade prydnadsväxter, tenderar att drabbas mer allvarligt.

Thrips kan styras på flera sätt.

Anthracnose är en grupp svampsjukdomar som påverkar lövverk, kvistar och stjälkar. Det kan påverka en mängd olika växter inklusive träd, buskar, grönsaker, gräs och blommor och är mest sannolikt att förekomma under svala, våta förhållanden. Det uppstår ofta på våren när regn stänker på övervintrade svampar. Vissa sorter av växter är uppfödda för att vara resistenta mot anthracnose . Om växter inte är resistenta kan de bli infekterade år efter år. Växter kan också återhämta sig från infektion bara för att återinfekteras senare samma år. I de flesta fall orsakar anthracnose endast mindre skada. Unga plantor är dock känsliga för stora skador. I de värsta scenarierna kan denna sjukdom orsaka stor avlövning.

Växtblad kommer att visa gråa eller bruna fläckar som kan vara omgivna av svarta kanter. Fläckar kan bara vara en liten fläck eller många fläckar som täcker ett helt blad. Om dessa symtom fortskrider kan bladen falla i förtid. Anthracnose kan också orsaka små skador på kvistar och stjälkar. Dessa visas ofta som bruna, grå eller orange blåsor. Om de lämnas obehandlade kan kvistar falla.

Anthracnose orsakas av en av flera möjliga svampar. Dessa patogener övervintrar på växtrester. När vatten träffar dessa svampar på våren frigörs sporer och landar på växtvävnaden. När sporerna gror på blad- eller kvistvävnad orsakar de anthracnose namnsymtom. Dessa svampar behöver fuktiga förhållanden för att leva. Därför kommer de inte att vara ett problem i torra förhållanden.

Frukt som vissnar är vanligt på många trädfrukter, inklusive äpplen, päron, persikor, körsbär och plommon, samt fruktbärande buskar. Det orsakas av en svamppatogen och kommer att resultera i skrynklig och uttorkad frukt.

Här är de vanligaste symtomen i den ordning de sannolikt uppstår.

Visnningen orsakas av en av två svamppatogener, en som kallas Monilina laxa och den andra kallas M. fructigen . Sporerna övervintrar på infekterat växtmaterial och sprids sedan följande vår med vind, regn eller djurvektorer. Problemet börjar bli märkbart i mitten av våren, men kommer att öka i svårighetsgrad när sommaren fortskrider och svampen växer. Om den inte åtgärdas kommer sjukdomen att intensifieras och spridas till andra växter i närheten.

Oavsett vilken typ av växt eller var den odlas kommer den någon gång att börja få ett åldrad gul och torr . Detta är en naturlig, oundviklig process som händer när växten har genomfört alla steg i sitt liv. Ettåriga växter går igenom denna process i slutet av en enda växtsäsong. Fleråriga växter lever i flera år, om inte tiotals eller hundratals år, men kommer ändå i slutändan att uppvisa dessa symtom.

När växter har gått igenom sina naturliga utvecklingsstadier och närmar sig slutet av sin livscykel, börjar de visa tecken på nedgång. Bladen börjar gulna och sjunka och med tiden blir de pappersbruna och torra. När den är helt torr börjar löven falla från plantan tills hela plantan har torkat ut.

I slutet av sin livstid ökar genetisk kodning inom växten produktionen av eten, ett fytohormon som kontrollerar åldrande eller naturligt åldrande och död. Celldelningen upphör och växten börjar katabolisera resurser för att användas i andra delar av växten. När detta händer börjar vävnaderna gulna och torka tills hela växten är uttorkad och försvinner.