Alla växter kräver ljus, och om de inte får det i de mängder som de behöver förvränger detta deras tillväxt i en process som kallas etiolation. I huvudsak avleder etiolerade växter all sin energi till att växa sig längre i ett desperat försök att nå en position där de kan möta sina ljusbehov. Många andra tillväxtfaktorer skadas av detta, och så ljusberövade växter kan bli svaga och förvrängda tills de nästan är oigenkännliga. Otillräckligt ljus namnsymptom är vanligast hos krukväxter, men utomhusexemplar kan också påverkas.

Även om symtomen kommer att variera i olika växter, är de allmänna symtomen på otillräckligt ljus lätta att upptäcka.

Växter behöver solljus i varierande mängd för fotosyntes -- en process som producerar energi för tillväxt och frukt- och blomproduktion. Otillräckligt ljus får en växt att avleda all energi till uppåtgående (apikal) tillväxt för att hitta bättre ljus. Växthormoner som kallas auxiner transporteras från den aktivt växande spetsen av växten nedåt för att undertrycka lateral tillväxt. Ett fall i cellulärt pH utlöser expansiner, icke-enzymatiska cellväggsproteiner, för att lossa cellväggarna och låta dem förlängas. Denna förlängning resulterar i onormal förlängning av stjälkar, särskilt internoder, eller växt-"längdighet" som observeras i etolierade växter.

Mjukrötning är en vanlig sjukdom som främst drabbar frukt och grönsaker. Det kan uppstå medan växter växer men är vanligare när produkterna har skördats. De mest mottagliga växterna är köttiga grönsaker som tomater, sallad, sötpotatis, paprika, bananer, auberginer, squash, gurka, avokado och potatis. Många suckulenter är också mottagliga för mjukröta. Detta är särskilt fallet när växten har fått en viss skada, eftersom bakterier kommer in i suckulenten genom det öppna såret.

Inledningsvis upptäcks sjukdomen i form av mjuka, våta, kräm-till-tan nekrotiska fläckar. Dessa kan förekomma på frukt och grönsaker, inklusive knölar, eller saftiga blad och stjälkar. Fläckarna är omgivna av en mörkbrun till svart ring. När sjukdomen fortskrider infekteras växtdelen med en mjuk och slemmig röta som luktar illa. En mörk missfärgning kan ses internt. Potatis, sötpotatis och andra knölar kommer att ha bevis på denna röta under huden. Frukter som avokado uppvisar en mörk metallisk glans på utsidan och fruktköttet är grått till svart. Köttet har också en rutten lukt. Suckulenter med mjuk röta kommer att ha vattniga sårskorpor på stjälkarna eller bladen. När sjukdomen fortskrider blir fläckarna bruna till svarta och de kan ha en illaluktande flytning. För suckulenter med kortare stjälkar kan det vara svårare att märka de tidigaste symtomen, och mjukrötning kanske inte märks förrän plantan redan har börjat ruttna från mitten.

Mjukrötning orsakas av bakterien Erwinia cartovorum . Denna bakterie utsöndrar enzymer som bryter ner växtens cellväggsstruktur. Detta förstör växtvävnaden och gör att växten eller dess frukt ruttnar. Bakterierna lever i skördeskräp såväl som i mark och vatten, inklusive havet. Det infekterar växter genom öppna sår, inklusive de som orsakas av övervattning i suckulenter. Det sprids normalt av vattenstänk, insekter och vind. Infektion är värre i varmt och fuktigt väder.

Oavsett vilken typ av växt eller var den odlas kommer den någon gång att börja få ett åldrad gul och torr . Detta är en naturlig, oundviklig process som händer när växten har genomfört alla steg i sitt liv. Ettåriga växter går igenom denna process i slutet av en enda växtsäsong. Fleråriga växter lever i flera år, om inte tiotals eller hundratals år, men kommer ändå i slutändan att uppvisa dessa symtom.

När växter har gått igenom sina naturliga utvecklingsstadier och närmar sig slutet av sin livscykel, börjar de visa tecken på nedgång. Bladen börjar gulna och sjunka och med tiden blir de pappersbruna och torra. När den är helt torr börjar löven falla från plantan tills hela plantan har torkat ut.

I slutet av sin livstid ökar genetisk kodning inom växten produktionen av eten, ett fytohormon som kontrollerar åldrande eller naturligt åldrande och död. Celldelningen upphör och växten börjar katabolisera resurser för att användas i andra delar av växten. När detta händer börjar vävnaderna gulna och torka tills hela växten är uttorkad och försvinner.

Blommor som vissnar uppstår när blommor blir svaga, hängande, vissnade eller bleknade tills de inte kan återupplivas. Under vissnandet börjar de skrynkla sig och krympa tills blomman blir helt torr eller död. Alla blommor, oavsett växttyp eller klimat de odlas i, är mottagliga för att vissna. Det är ett världsomspännande problem för krukväxter, örter, blommande prydnadsväxter, träd, buskar, trädgårdsgrönsaker och matgrödor. Till skillnad från vissning -- som vissnande ofta förväxlas med -- kan vissnande orsakas av olika saker och beror ofta på mer än brist på vatten. Vissning kan vara dödlig i svåra fall.

Blommor som vissnar går från mycket milda fall till svåra händelser som dödar blomman. Svårighetsgraden av symtomen är relaterad till orsaken och hur länge tillståndet tillåts fortskrida innan åtgärder vidtas.

De främsta orsakerna till det blommor som vissnar inkluderar naturlig åldersutveckling, brist på vatten, näringsbrister och bakteriella eller svampsjukdomar. Det är viktigt att fastställa den bakomliggande orsaken när blommor som vissnar uppmärksammas. Detta kommer att vägleda det bästa tillvägagångssättet, om behandling är möjlig. Kontrollera jorden för fukt och undersök sedan noga hela växten för tecken på näringsbrist. Om ingen av dessa verkar vara orsaken, klipp upp stjälken under en blomma. Om ett tvärsnitt avslöjar bruna eller rostfärgade fläckar är det säkert att anta att detta är en bakteriell eller svampinfektion. Om blomman närmar sig slutet av sin normala livslängd, ökar genetisk kodning i växten produktionen av eten, ett fytohormon som kontrollerar åldrandet, eller cellernas åldrande och död. Celldelningen upphör och växten börjar bryta ner resurser i blomman för att användas i andra delar av växten. I alla andra fall inträffar ett blommor som vissnar när växten förseglar stjälken som en försvarsmekanism, vilket stoppar transporten i kärlsystemet. Detta förhindrar ytterligare vattenförlust genom blommorna men hindrar också bakterier och svampar från att flytta till friska delar av växten. När vatten- och näringstransporten upphör, börjar blomman vissna och slutligen dö.